Hjärntumörerneurokirurgi200x299px

Vad är gliom?
Gliom är ett samlingsnamn för olika typer av hjärntumörer i det centrala nervsystemet, och avser både godartade och elakartade tumörer i hjärnan.

Gliom utvecklas som en följd av onormal och okontrollerad celldelning, oftast från vävnaden som stöder och ger näring till nerverna, gliacellerna (från grekiska, betyder ”klister”). De uppstår vanligtvis i hjärnan, men kan också förekomma i området runt ryggmärgen och kranialnerverna.

Samlingsnamnet gliom innefattar bland annat följande typer av hjärntumörer: glioblastom, astrocytom, oligodendrogliom, oligodendrocytom, oligoastrocytom.

Kliniska symtom kan variera och beror till stor del på hjärntumörens placering, storlek och typ. Å ena sidan innefattar de icke-specifika symtom, som huvudvärk, yrsel, illamående och kräkning. Å andra sidan kan specifika symtom förekomma, som paralys, känselförändringar, tal- och synproblem, epileptiska anfall och personlighetsförändringar. I mycket sällsynta kan det hända att gliom bildar sekundära tumörer i andra organ, så kallade metastaser. Med andra ord håller sig dessa tumörer vanligtvis till platsen där de uppstod.

Både vuxna och barn kan drabbas. Patienter kan hjälpas med moderna behandlingsmetoder. Gliom utgör hälften av alla hjärntumörer, med cirka 5 000 nya diagnostiserade fall per år. Män drabbas oftare än kvinnor.

Vilka är behandlingsalternativen för ett gliom?
Viktiga aspekter vid val av behandling för gliom i hjärnan är patientens tillstånd och tumörens placering.

Flera olika behandlingsalternativ finns:
1) Kirurgi
2) Strålning
3) Kemoterapi

1) Kirurgi
Kirurgi är det viktigaste behandlingsalternativet och är samtidigt det första behandlingsalternativet. Endast ett fåtal gliom går inte att operera beroende på deras placering i hjärnan.

Målet med kirurgiskt avlägsnande av gliom är att minska tumörens massa så mycket som möjligt. Detta kan förbättra patientens livskvalitet. Maximalt avlägsnande av hjärntumören, något som kallas fullständig resektion, betyder att därpå följande behandlingar, som kemoterapi, kan bli effektivare.

Biopsi
En biopsi är ett vävnadsprov. Vävnadsmaterialet som erhålls på det sättet undersöks med mikroskop med avseende på patologiska förändringar. Information erhålls även om vilken typ av tumörceller som förekommer och deras egenskaper.

Uppföljningsbehandling
De flesta patienter tar kortison i tre till sju dagar efter kirurgin. Dosminskning sker gradvis beroende på kliniska och radiologiska fynd.

Ytterligare behandling, som strålbehandling och kemoterapi ges därefter beroende på resultatet av den histologiska undersökningen.

2) Strålbehandling
Ofta räcker det inte med en operation för att på ett tillförlitligt sätt avlägsna tumören utan att mikroskopiska rester av tumörvävnad lämnas kvar. Hjärntumörer kan ofta växa in i omgivande hjärnvävnad. De här cellsammansättningarna går inte att se med blotta ögat vare sig före eller under operationen.

Målet med strålbehandling är att förhindra kvarvarande tumörceller från att fortsätta växa, och att eliminera synlig tumörvävnad. En specifik stråldos är nödvändig för att detta ska kunna uppnås. Stråldosens storlek beror på tumörens typ och storlek, den omgivande normala vävnaden och tillståndet hos den enskilda patienten som behandlas. Behandlingen kan pågå under en relativt lång tid som sträcker sig över flera veckor. Effekten och behandlingsrelaterade biverkningar är mer eller mindre begränsade till det område i kroppen där strålningen tillförs.

För att kunna använda strålbehandling på ett så skonsamt sätt som möjligt ges den i en uppdelad form i nästan alla fall, det vill säga att små delar av totaldosen ges dagligen. Det gör att tumörcellerna skadas samtidigt som den omgivande normala och friska vävnaden skyddas. Nivån för den enskilda doserna och totaldoserna och storleken på området som bestrålas beror på typen av cancer och hur den är spridd.

3) Kemoterapi
Kemoterapiläkemedel är läkemedel som används i syfte att döda cancerceller eller hindra dem från att växa ytterligare.

Flera olika kemoterapiläkemedel (vilka kallas för cytostatika) används antingen ensamma eller i kombination med varandra beroende på tumörtyp.

Strategin som alltid gäller för kemoterapi är att försöka uppnå maximal effekt på tumören samtidigt som den friska vävnaden skyddas så långt det är möjligt.

Det finns ett antal olika läkemedel som stoppar celldelning (cytostatika). I dagsläget befinner sig många nya substanser under undersökning i ett stort antal prövningar.

Cytostatika har sin främsta verkan i cellens kärna, cellens styrcentral. Här skadar de DNA-molekylen (deoxiribonukleinsyra). Detta leder till att cellen dör eller inte längre kan dela sig.

Läkemedel har fördelen att de till skillnad från kirurgi och strålning möjliggör en ”systemisk” behandling, dvs. en behandling som verkar på hela kroppen. Cytostatika ges i form av en infusion, injektion eller som tabletter, och sprider sig i blodomloppet till alla vävnader och organ i kroppen, och kan därigenom också nå och förgöra ”dolda” cancerceller.


Källa: Medac Tyskland (www.medac.de)